måndag 21 september 2015

Titlar att komma ihåg från Venedig del 2

-Underground Fragrance, Song Penfei
Underground frangrance var runner-up för Venice Days Award, och det var ganska tydligt hela sista veckan att kampen var mellan denna och tidigare nämnda "Early Winter". Det här är en kinesisk film som skildrar boendesituationen i Kina där otroligt många bor i lägenheter under marken. Det är en långsam film med lite dialog, sparsmakad på alla sätt. Scenerna tar sin tid, och det är oerhört vackra scener. Varje foto ett perfekt komponerat sådant. Det är en annorlunda kärlekshistoria, hjärtskärande, blyg och ärlig. 
(SAMT huvudpersonen spelad av Ying Ze är på riktigt den absolut vackraste människa jag sett?? pratade med honom en stund och han sa att jag var vacker och så tog vi foton på varandra? WHAT A MOMENT, dog)

-Blanka, Khoki Hasei
Blanka är också, tillsammans med bl.a The Fits, en del av Bianalle Collage, dvs att filmen gjordes på åtta månader med väldigt liten budget. Det är en film om Blanka, som bor på gatan och snor plånböcker från turister men som ingen annat vill än att ha en mamma. Det här är ett litet mästervärk, en perfekt blandning av allt. Bra musik, bra skådisar, bra foto bara bra bra så bra. Alla skådisar, speciellt Cydel Gabutero, som spelar Blanka är fantastisk. Det är en enkel film på cirka 75 minuter, som med enkla medel berättar en så viktig historia, och gör det klockrent.


- Anomalisa, Charlie Kaufman
Charlie Kaufmans första stop-motion. Till att börja med är bra stop motion, likt denna, mycket imponerande. Men jag tror att denna film inte grundas endast på det visuella, det är bara rätt redskap, rätt sätt att berätta den här historien. Det är ett imponerande manus, otroligt vemodig men då och då, enkelt och smygande så sitter en och ler. Att se Anomalisa var ett nöje. Den vann The grand Jury Prize på filmfestivalen, rätt oväntat men rätt självklart.



måndag 14 september 2015

titlar att komma ihåg från Venedig del 1.

Under mina två veckor i Venedig såg jag runt 25 filmer, ibland sprang vi från en salong till en annan, ibland satt vi kvar och såg två efter varandra, ibland gick vi och la oss fem och gick upp 2 timmar senare för att: tadaa gå och se en film på morgonkvisten. Många var riktigt dåliga, andra var riktigt bra.

- The Fits, Anna Rose Holmer
The fits är en del av "The Biennale College" vilket betyder att Holmer pitchade denna idé på förra årets festival och blev sedan en av tre utvalda som fick cash & möligheter att genomföra den. The fits handlar om Toni, en elvaårig tjej som boxas med sina bröder men som kämpar för att få vara med i dansgruppen i rummet bredvid. En kvinnlig, svart Billy Elliot ungefär, men sedan börjar alla i gruppen, en efter en, att få oförklarliga anfall.
Det här är ett litet film med liten budget på under en och en halv timme, men den är snygg och välgjord på ett sätt som känns otroligt skarpt och okonstlat. Ingenting är overflödigt. Dansgruppen hittade Holmer på youtube och de har tillsammans arbetat fram karaktärerna, anfallen och danserna. 
(DOCK, ej helt säker på ledmotivet, ett väldigt speciellt soundtrack som komponerades speciellt för filmen men som tar mer uppmärkssamhet än den ger den)


-Mustang, Deniz Gamze Erguven
Mustang är en skilldring av fem syskon i en mycket konservativ familj i Turkiet. Vi följer historien från den yngsta systern men alla fem står i centrum, och vi älskar dem alla. Det här är en av festivalens viktigaste och vackraste film. Erguven skilldrar de här systrarna med ett pastellfärgat och jordnära foto, men också ocencurerat och ärligt. När filmen är slut gråter halva biosalongen. Mustang är i topp tre för "the Lux Prize" där den vinnande filmen översätts och distruberas i 28 länder. Jag hoppas att den vinner och att alla ser den här filmen.
(DOCK, what's up med voiceovern? HATAR VOICEOVER)

-Early Winter, Michael Rowe
Early Winter vann The Venice Days Award, alltså priset där jag var jurymedlem. Vi bedömde mellan 11 filmer och för mig var detta självklart. Early Winter tacklar ett väldigt vanligast tema; nämligen ett gift par där kärleken dör. Men Michael Rowe gör detta på det mest autentiska sätt jag någonsin sett på film. Det är långa one-shots (scener filmade ur en vinkel) som visar de banalaste vardagssituationer, men som visar dem så ärligt och öppet att det gör ont. Fotot och ljussättningen är genialisk och varenda detalj och replik är viktig och verklig.
(Kan ej säga något negativt om denna eftersom jag spenderat två veckor med att övertala folk om denna films överlägsenhet)

- The childhood of a Leader, Brady Corbet
Det här är en av de "större"filmerna jag såg under Venedigs filmfestival med skådisar som Liam Cunningham & Robert Pattison. Det här är en otrolig dramatisk film, i det skugglika, gotiska fotot, upplägget av historien i delar (Part I/Part II osv) samt musiken som i stunder är så mycket att jag undrar hur kompositören inte fick en hjärtinfarkt. Men jag gillar den, jag gillar att den är så aggressiv på alla sätt och vis. Childhood of a leader är en imponerande jävla film helt enkelt.
(DOCK, castingen i sista scenen?? not gonna spoil it men is it worth it?)


två veckor på två minuter


Så.
Venedig. The Weeks. Veckorna jag väntade på hela jävla sommaren, bara tanken av dessa jävla veckor fick mig att känna mig som världens bästa person i två månader.


Festivalen äger rum på Lido, en drömsemesterö ungefär 20 min med båt från Venedig. Vi var i Venedig en eftermiddag. Annars var vi på samma gata,  I två veckor. Det var en bra gata.
 
Jag bodde i en lägenhet fem minuter från festivalomårdet, och fem minuter från havet.


Man kan säga att det jag gjorde var
-såg på film. 
-Gick på panelsamtal
Samt hade jurymöten.
Detta var typ det roligaste av allt. Overklig dröm att hänga med 27 andra personer som gillar tanken på att prata endast film i flera timmar? 
<3<3<3


När jag icke gjorde proffsgrejer så:
-drack jag vin. 
-simmade i havet
& drack spritz


Här var favvoställe 1.
Lion's bar. Där fick vi gratis mat, tips!! världens godaste mozarellasallad och spritz grande.

Favvoställe 2.
Konstig bar med grönt ljus som spelade radiolåtar från 2012 och spritzen kostade typ 2 euro.


Favvoställe 3.
The beach. 
Stort minus dock: Den italienska staten har sålt stranden till privatpersoner som sedan hyr ut den så om man ej vill betala får man bara vara på specifika platser? Blir så arg. Samt hela stranden är inhängnad och låst efter åtta?
PLUS: det är ett riktigt äventyr & mycket kul att bryta sig in efter att de har låst.


Har haft typ the best time ever och är lite i känslomässigt koma då jag vägrar inse att detta inte är mitt liv. Vill skriva världens känslomässigaste text om allt men kommer bryta ihop så nej tack bara tack.
 thx livet.